Förslaget om en årlig skatt på de allra största förmögenheterna har fått ny kraft även i svensk politik. När Vänsterpartiets partiledare Nooshi Dadgostar nyligen tog upp frågan pekade hon ut ojämlikheten som den avgörande samhällskonflikten.
– Den största skiljelinjen i vårt land går inte mellan dig och dina kollegor, mellan kristen och muslim, mellan sjuka och friska. Den går mellan de superrika och alla oss andra, sade hon.
Men bland nationalekonomer möts idén av tydlig skepsis. Professor Daniel Waldenström menar att en miljardärsskatt riskerar att ge mycket begränsade intäkter i förhållande till de problem den skapar.
– Om någon med 1 miljard i förmögenhet betalar 1 procent i skatt ger det 10 miljoner kronor per år. 100 sådana personer ger 1 miljard i skatteintäkter. Med omkring 500 miljardärer i Sverige borde det sammantaget vara rimligt att räkna med några miljarder kronor, i nivå med den tidigare förmögenhetsskatten.
Hans slutsats är tydlig – och budskapet har han även fört fram direkt till upphovsmännen bakom förslaget.
– Jag har sagt det till Thomas och Gabriel också: strunta i den skatten – den ger inte så mycket pengar!
Samtidigt finns det nationalekonomer som gör en annan avvägning. Olof Johansson-Stenman, professor vid Göteborgs universitet, ser mindre risker för företagandet och större samhällsvärden i att bromsa växande klyftor.
– Att motverka kraftigt ökande inkomst och kapitalojämlikhet har ett värde. Mycket forskning visar att stora klyftor tenderar att minska tilliten i samhället. Och tilliten är central för många saker, inte minst demokratin.
